1. Gränsfolket

Hundraåriga gränsöverskridande kontakter

Det personliga, ekonomiska, kulturella och andliga utbytet i gränstrakterna mellan Norge och Sverige har varit starkt genom århundradena. Dessa band och sammanhang har haft djupare rötter och större betydelse för gemenskapen mellan grannfolken än politiska beslut på riksplanet. Denna månghundraåriga känsla av samhörighet mellan gränsborna skulle visa sig ha en avgörande betydelse för en fredlig unionsupplösning år 1905. 

Under senare år har gränstrakterna och dess folk i Østfold, Värmland, Dalsland och Bohuslän varit föremål för vetenskapliga undersökningar bland annat i EU-projekt. I skriften Särtryck ur möten, Kulturhistorisk antologi för Bohuslän, Dalsland och Østfold (Strömstads Museums Förlag 1999) skriver Anders Gustavsson under rubriken ”Flöden över gränser, Kulturkontakter längs svensk-norska gränsen under 1900-talet”:

EU har uttalat tydliga strävanden att stärka de gränsregionala kontakterna för att medverka till integration mellan länderna. Frågan är hur regionala identiteter i gränsområden kan spränga riksgränser och vilka effekter detta över tid kan få i olika politiska situationer på riksplanet. Man kan finna en gemensam gränskultur och en sammanhållning på olika sidor av riksgränsen på tvärs av vad som vid olika tider sker på riksplanet mellan länderna. 

Gustavsson illustrerar detta med exempel på händelser som ägt rum under de senaste hundra åren i det aktuella gränsområdet och som påverkat gemenskapen. Han nämner frikyrkoframväxten, arbetskraftsinvandringen till Norge från Sverige, fiskerinäringen, stenhuggarna, tulltjänstemännen, handeln samt sociala kontakter genom blandäktenskap. 

[…] En tidigare känsla av samhörighet i närmiljön runt gränsen fortlever också under spänningen på det rikspolitiska planet mellan Norge och Sverige år 1905, det år då Personalunionen mellan länderna som funnits sedan 1814 upphörde. Denna anda märks bl. a. i frikyrkomiljöerna, vilka etablerades genom väckelser som startade under 1880-talet. Människorna där hade under ett par årtionden före 1905 byggt upp ett kontaktnät mellan närboende som gick på tvärs av rikspolitiska motsättningar. 

[…] Intressant att notera är att sex invandrade svenskar i juni 1905 gick in som medlemmar i metodistförsamlingen i Fredrikstad.2

Karakteristiskt för näringslivet i Fredrikshald var sågbruken, handeln med Sverige och skeppsfarten. Fredrikshald var köpstaden för stora områden i Norge. Men långt viktigare var handeln med Sverige. Ivar Bjørndal skriver i sin bok ”Fra vannkraft till datakraft. Trekk fra Halden i hundre og tredve år 1868–1998”: 

[…] svenske bønder (kom) i sommerhalvåret til ”Byen” med korn og karve, smør og skinn, vadmel og lerret, kjøtt og flesk. Kvegdriftene sneglet seg langs krokete veier, ofte så tett at det var vondt for andre veifarende å komme fram. Vinterstid kom ”jern-svenskene” over snøedekt land og frosne sjøer i endeløse slederekker med tyngre varer: jern og spiker, bek og tjære. Hjem tok de med seg salt, tobakk og såpe, brennevin, klaer og kolonialvarer. De større forretningene i byen var derfor utstyrt både med stallrom og ”bondestuer” for overnatting … Om omfanget av svenskehandelen får vi en intressant antydning gjennom en tellling fra 1868. I Tistedalen og ved Bøklevene ble det da talt opp til sammen over 74 000 gående og kjørende personer, og 35 000 kjøretöyer, 36 000 hester og 22 000 kuer, sauer og griser.3

Tullvisitation i Nössemark 1905Bild i ”Nössemark – Dalsländsk gränsbygd i ord och bild”. Tillstånd Zackariasson

En gränsöverskridande väckelserörelse

Redan i början av 1800-talet föddes den väckelserörelse som i mitten och slutet av århundradet skulle växa sig stark i Norge och Sverige, inte minst i de båda ländernas gränstrakter. I Norge var det Hans Nielsen Hauge och i Sverige C.O. Rosenius som stod i ledningen för väckelserörelsen. Väckelsen, som inte kände av några landgränser, blev i högsta grad gränsöverskridande och gav upphov till starka rörelser i de båda länderna. Redan 1856 bildades metodistförsamlingar i Halden och Sarpsborg, med rötter i USA. I dessa församlingar var det många svenskar som kom till tro. Människor övergav statskyrkorna i de båda länderna och anslöt sig till friförsamlingar eller frimenigheter. 

Väckelsen var mycket stark i de norska gränstrakterna och Arvid Johanson skriver i boken Fra union til frigjøring under rubriken ”Norges största dissenterby”: 

Halden er den by i Norge hvor de såkalte frikirkelige menigheter utenfor statskirken står sterkest. Det er Norges dissenterby. Ved folketellingen i 1910 var det 1754 dissentere i Halden by. Ved folketellingen 1930 var det i Halden inkludert byens del av Tistedal registrert 1470 utenfor statskirken av et innbyggertall på 10 337. Og ”utenfor statskirken” betydde den gang at praktisk talt alle var med i en frimenighet. Det gir en ”dissenterprosent” på 14. Arendal kom som nr 2 med 13,1 prosent, Sarpsborg noterte 11,4. Porsgrunn 11 og Skien 10 prosent frikirkelige. Det er alltså de fem dissenterbyene i Norge. I Asak sokn med hovedvekt på Tistedal var innslaget enda høyere med hele 17,9 prosent av befolkningen utenfor statskirken. Dette er ikke en enkeltforteelse for året 1930, men noe som har preget hele det tjuende århundre.[…] Så kan man spørre: Hva er grunnen til at frimenighetene nettop i Halden og Tistedal hadde en så rekordartet oppslutning? Vi har ikke noe fullgodt svar. Men en årsak er den store svenske innvandring rundt århundreskiftet. Mange av dem bar baptistisk tankegods med sig i bagasjen. De var dessutom arbeidere, som nok følte sig fremmende i den mer høytidelige norske statskirke. Og deres ideer spredte sig til andre arbeidskamerater. Den frikirkelige bevegelse var ikke i liten grad en bevegelse for det som der en gang ble kalt underklassen.4

Under rubriken ”Med en livrékledd chauffeur” skriver Arvid Johanson

Medlemmene i Tabernaklet (Baptistmenigheten i Halden) var vanlige arbeidsfolk. Men det var i alle fall en fra den såkalte høyere klasse – direktør Johannes Carlsson på Østfold Skofabrikk. Han ankom Tabernaklet i egen privatbil med livrékledd chauffeur i førersetet. Det vakte betydelig oppsikt både ute i Elvegata og inne i lokalet.5

Johannes Carlsson var född i Dalsland 1863. Han arbetade en tid med skotillverkning i Vänersborg men flyttade 1890 till Sarpsborg, där han blev skomakare. Han var baptist och anslöt sig till baptistmenigheten i Sarpsborg. I Tistedal fanns en man vid namn Ole Dahl, som då var ledare i Tistedals baptistmenighet, och det var i den gemenskapen dessa båda herrar träffades. Båda var aktiva i den frikyrkliga miljön och de ”bytte ofte prekestol”.6 Johannes Carlsson lyckades övertala Ole Dahl att de tillsammans skulle starta en skofabrik i Tistedal 1892. Arvid Bjørndal skriver:7

Som så ofte før i byens historie, fikk kontakten med Sverige mye å si. I Nabolandet hadde den nye produksjonsteknikken for lengst vunnet innpass, og en betydelig industri var bygd opp, blant annet i Vänersborg og Gøteborg. […] Som vi har sett, flyttet en mengde svensker til Fredrikshald i slutten av forrige og begynnelsen av dette århundre. En god del av dem var håndverkere. Av skomakerne hadde mange arbeidet i den svenske skotøyindustrien og brakte med seg erfaring og impulser derfra. En av dem var med og startet den første skofabrikken i Fredrikshald i 1892, Johannes Carlsson. […] Det så ut til at kombinasjonen Carlsson-Dahl var en meget heldig forening av faglig dyktighet og forretningstalent. Den vesle bedriften kom til å gjennomgå en rask utvikling og blev på kort tid landskjent som Haldens Skotøyfabrikk.8 […] Tiden fra 1890-årene og fram til 1914 var den grunnleggende periode for skotøyindustrien i Fredrikshald. […] Samtidigt hadde Fredrikshald også blitt et skotøyecentrum i landsmålesestokk, i det byens fabrikker beskjeftiget sjetteparten av arbeiderne i skotøyeindustrien i Norge.9

Bjørndal tar även upp frågan om förhållandena mellan de invandrade svenskarna och den inhemska norska befolkningen och då med särskild betoning på norrmännens reaktion inför de svenska invandrare som kom från svensk väckelsetradition och som anslöt sig till frimenigheterna i Norge. Bjørndal citerar en gammal skotøy-arbetare som varit med från början: 

Til å begynne med var det bare svenske skomakere i skofabrikken. Det ble nemligen arbeidet håndverksmessig. Carlsson averterte bl.a. i Stockholm etter skomakere. […] Nordmennen byttet sjelden bedrift. Den eneste ledige arbeidskraft var svensker. Mange av dem hadde arbeidet på fabrikk, f.eks. i Vänersborg og Malmø. Mange andre var skomakere. I Sverige ble handelskomakerne helt borte. Fabrikkene konkurrerte dem ut. Derfor dro de till Norge …”Jeg begynte på ”Halden” i 1898, og ble der for godt. Jeg traff Carlsson på kontoret og fikk arbeid med en gang.”

Skoarbetaren berättar att de främst arbetade på ackord, 12 kronor per vecka, sedan 15 kronor och så vidare. Han fortsätter: 

1904 skulle jeg gifte meg. ”Da vil du vel ha mere betalt?” sa Carlsson. Så fikk jeg 17,19 og 21 kroner med en måneds mellomrom. Deretter steg jeg till 22 kroner og hadde da best betalt. Dahl och Carlsson var dyktige hver på sin måte. Dahl var forretningsmann. Carlsson var fagmann. […] Forholdet til arbeidsgiverne var for det meste bra. Ble det sykdom, fikk en slå seg gjennom på beste måte. Det ble gjerne geldsstiftelse. En menighet eller forening kunne tre stöttende til. Alle ville unngå fattigstyret. Det gikk også liste blant arbeidskameratene. Kameratene var hjelpsomme. Også sjefene la på listene. […] I 1912 skulle jeg kjøpe hus. 3000 kroner skulle det til. Det var en veldig sum da. Jeg gikk til Carlsson og ble vel mottatt. ”Jeg både vil og kan hjelpe”, sa han. Carlsson sendte meg til Dahl, og han skrev skjøte og ordnet opp.10

Till en början var det trögt att bilda fackföreningar. En skoarbetare berättar: 

Intet menneske hadde sympati med fagforeningene. Det var nesten en skam, også blant arbeiderne, å stå der. […] Mange melde seg ikke in, dels p.g.a. arbeidsgiverne, dels av religiøse grunner. De ville ikke vaere med og slåss. Det var mye foreningens egen skyld. Den gikk for grovt til verks. Mange av fagforeningslederne var antikristlige. Arbeiderne var også redde for å miste arbeidet sitt … Avholdsforeningenene stod høyt i kurs, men samtidigt drakk folk mer enn nå. Svært mange stod i de frie menighetene og organisasjonene. […] Omkring 1905 var det voldsom kjefting mellom nordmenn og svensker i middagshvilen på fabrikken. Dahl måtte legge seg imellon og be nordmennene ta det med ro. Nordmennen sa at Norge hadde finere kultur og snakket om Bjørnson. Norge var et framskrittsland, sa de. Dette la seg snart etter. Da svenskene skjønte at det var alvor, stemte de også for oppløsning av unionen. Alle var redde for krig.11

Skoarbetarnas fackförening bildades vid fabriken 1907. Fem av de sex styrelsemedlemmarna var invandrade svenska handskomakare. Den sjätte var dansk! Protokollen skrevs på svenska.12 

Andra kontakter över gränsen

Anders Gustavsson berättar i sin bok om andra gränsöverskridande kontakter. Svenska fiskare hade kontakter med fiskuppköpare i Norge. En uppköpare Ekberg, som tillhörde missionsförsamlingen i Kristiansand, brukade på söndagarna, då det inte förekom något fiske, bjuda svenska fiskare att följa med på möten i missionshuset. Gustavsson skriver: ”Vid vistelserna i de norska hamnarna har svenska fiskare blivit inbjudna till och även deltagit i ett rikt utbud av religiösa aktiviteter.” På så sätt kom svenska fiskare i kontakt med väckelserörelsen i Norge.

Det kunde emellertid förekomma slagsmål mellan svenska och norska fiskare på bryggan i Kristiansand under sent 1800-tal eller vid tiden för unionsupplösningen 1905, men under hela konflikten mellan Sverige och Norge 1905 upprätthöll de svenska och de norska fiskarna kontakten med varandra. Det berättas att man med oro frågade varandra, då man låg ute på fiske i Skagerack: ”Har du hört om det blir krig?” Man kände varandra väl sedan många år via kontakter i hamnar och på fiskeplatser.13

Bjørndal skriver i boken Bak fabrikkporten. Minnen fra et arbeidsliv att de var många i gränstrakterna som på sin fritid var engagerade i frikyrkan. Bland mycket annat möttes man i sången och musiken. I gränstrakterna vid Bjørkebekk och Nössemark fanns en gemensam sångkör och i Töftedal nära Kornsjø på Norska sidan bildades en gemensam missionsförsamling, som hade medlemmar från både Norge och Sverige.

Man besökte varandra över gränsen och spelade och sjöng. Här kan nämnas Sjumannaorkestern (Syvmannsmusikken) från Tistedal i Norge, som medverkade i samlingar på många håll i de svenska gränstrakterna.14 

Anders Gustavsson tar upp vilken betydelse blandäktenskapen melllan norrmän och svenskar haft för sammanhållningen över gränsen: 

Genom arbetsinvandringarna från Sverige till Norge blev inte minst svenska män ingifta i Norge. Särskilt kvinnor från Norge har gift in sig i svenska gränsområden.15

Dalslandsförfattaren Viktor Myrén från Nössemark nära norska gränsen var gift med en norska. Han har i sin bok Gränsfolk, en gränsskildring i romanform utgiven 1939, skildrat stämningen i gränstrakterna 1905.16 Myrén berättar om en gårdsägare på svenska sidan som var gift med Bergliot, en kvinna från Norge. Då ryktet kom att man mobiliserade till krig på båda sidor om gränsen och att läget var spänt undrar Bergliot: 

Hur skulle hon kunna bevara sig själv i denna kamp utan att falla isär? Hennes hjärta var fäst vid bägge folken. För henne betydde det mindre om man rev upp en klyfta mellan dessa brödrafolk. Hon skulle ändå slå en människokärlekens bro över denna klyfta.17

Viktor MyrénPorträtterad av Olle Poignant

Nya kontaktvägar

Dalslandsbanan , järnvägen mellan Göteborg och Oslo, invigdes 1878 av Oscar II, vilket kom att betyda mycket för kontakterna över gränsen.18 Thorolf Berg, med anknytning till Betlehemskirkens Misjonsmenighet i Oslo, skriver i ett personligt brev: 

I løpet av 20 år, fra 1880 viste folketellingen at ikke mindre enn ca 14 000 hadde arbeiderinnvandret til Oslo. Bånd var knyttet till glede for oss begge både som nasjon og som individer. For oss som vet litt om det som skjedde i grensebygdene fra 1850-årene till 1900 var detta ikke overraskende. […] Mange av dem som invandret kom fra grensetraktene Värmland/Dalsland.

Av protokoll och årsberättelser från Betlehemskirkens Misjonsmenighet i Oslo framgår att svenskar utgjorde en betydande del av församlingens medlemmar.19  Gränsfolket och inte minst väckelserörelsens folk i gränstrakterna höll samman genom åren. Gränser suddades ut och djup samhörighetskänsla växte fram. Den andliga väckelsen innebar att banden mellan gränsborna blev än starkare. Detta var en viktig orsak till att 1905 års förhandlingar mellan de två länderna fick en fredlig lösning.