Eljas i Nolbyn

Ur boken frid på jorden, fred i norden:

”Studerar man sedan till exempel gränslandskapen Värmland och Dalsland och alla de missionshus och kapell, som på samma sätt och med lika stor gripenhet och entusiasm växte fram i Sverige under samma tid, förstår man att det ligger något alldeles särskilt bakom dessa enorma uppoffringar och personliga engagemang.

En gammal soldat, som kallades Lax på Udden, kom till Eljas i Nolbyn med ett brunt kuvert märkt av flottiga fingrar. Nössemarks väckelsefolk hade beslutat att bygga ett missionshus på Backen. Alla ville vara med och bidraga med timmer och arbetsinsatser. Lax orkade inte arbeta längre och någon skog hade han inte. Men när Eljas fick se hur mycket det fanns i kuvertet, frågade han Lax, om det verkligen var hans mening att skänka nästan hela sitt sparkapital. ”Ja”, svarade Lax, ”jag tyckte att jag ville ha lite roligt för pengarna!”

I Nössemark, som ligger bara några kilometer från norska gränsen mot Björkebekk, förändrades en hel bygd när väckelsen kom. Dalslands– och allmogeförfattaren Viktor Myrén har i romanform skildrat detta skeende vid gränsen, från mitten av 1800–talet, i böckerna Mästaren vid gränsen, De goda fotspåren och Det förlovade landet.43 Det är bygdeskildringar direkt inspirerade av Selma Lagerlöf, som författaren hade personlig brevväxling med. Dessa originalbrev finns bevarade och man kan där läsa om Lagerlöfs mycket positiva reaktion, när hon läste Myréns skildringar från dalsländska gränstrakter. Förordet till böckerna är skrivet av Erik Hjalmar Linder. Det handlar om förgrundsgestalten Eljas i Nolbyn, som när han var på väg hem från en tillställning i Norge stannade till i ett hus där haugianerna var samlade. Han gick in för att störa mötet, men detta ledde i stället till att han där fick en livsförvandlande, andlig upplevelse. Tillsammans med hustrun Marja44 kunde han sedan påverka hela sin hembygd, som blev en av de mest omtalade väckelsetrakterna i Sverige i början av 1900–talet. Eljas och Marja var dessutom föräldrar till Viktor Myrén.

Ut boken Mästaren vid gränsen: