Strömmen av flyktingar från Norge
Efter hela gränslinjen mot Sverige, från fjällvärlden i norr till Bohuslän i söder, strömmade det in flyktingar över gränsen till Sverige, särskilt de första dagarna av ockupationen. Vi har tidigare uppgett en del siffror, men siffror är en sak, människoöden en annan. Vi ska därför ta fram några exempel på hur det kunde gå till vid gränsen under dessa dagar.
Av någon anledning blev det i Halden utfärdat en uppmaning, när man förstod att tyskarnas här var på väg, att ta med sina fordon och lämna staden så fort som möjligt. Detta uppfattades som att man också skulle lämna landet. Det uppstod en våg av bilkolonner, österut mot Töcksfors och Nössemark, söderut över Svinesundsbron och genom
Kornsjø in i Sverige. Detta hände på kvällen och natten till den 11 april.
Exempel på flyktingmottagning i gränssamhället Dals-Ed i Dalsland
Tidigare, samma dag hade Thor Carlsson, pastor i Dals-Eds Missionsförsamling, gått ned till stationen, den första på järnvägslinjen Oslo-Göteborg, för att möta en kollega som kom med tåget från Oslo. Från det tåget steg också en mamma med ett litet barn av och frågade var landsfiskalen bodde.
Pastor Carlsson lovade att följa med henne dit. Där på landsfiskal Valfrid Johanssons kontor antecknades hon och frågan blev nu vart hon skulle ta vägen? Carlsson svarade med att erbjuda dem plats i sitt hem.
På kvällen går Carlsson ner till landsfiskalen och ställde förslag om att det nog behövde bildas en flytkingkommitté. Idén möttes positivt och landsfiskalen bad Carlsson ställa sig i ledningen för en sådan i Ed.
Detta var vid absolut rätt tidpunkt. Vi ska låta pastor Carlsson, som sedan ändrade sitt efternamn till Bernving, själv berätta, genom att återge hans artikel i Årsskriften för Värmlands och Dalslands distrikt av Svenska Missionsförbundet. Den gavs ut våren 1941 som en årskrönika för året 1940. Artikeln var publicerad sida vid sida med Frans Oscar Myréns information om gränsmötena som vi tidigare redogjort för.
Vi påminner också om det tidigare refererade riksgränsmötet i Dals-Ed i början av juni 1905, då Sam. A. Johansson talade inför tusentalet personer, som samlats i bön och uppmaning om en fredlig uppgörelse vid unionsupplösningen.188 Dals-Ed, en gammal naturvacker turistort vid gränsen och med sjöarna Stora och Lilla Le, var redan tidigare inskriven i historieböckerna. Kontakterna med Norge har varit naturliga genom åren, och norrmännen, som nu kom som flyktingar, hälsades med värme.
I Årsbok för Värmlands och Dalslands distrikt av Svenska Missionsförbundet (1941) står att läsa:189
Flyktinghjälpen av Thor Carlsson.
I och med den tyska inmarschen i Norge blev den norska flyktingströmmen till Sverige en verklighet. Även i Dals-Ed, som blott ligger ungefär 2 mil från Kornsjö, började flyktingströmmen att välla in.
De kom som hemlösa och hjälplösa individer, som behövde en hjälpande hand med kärlek och förståelse. Och det fick de. På ett enda nu stod inte bara Dals-Ed färdigt att hjälpa, utan hela Dalsland blev på några dagar ett enda stort gästrum för dessa arma människor.
Från alla håll i de dalsländska bygderna ringde man upp flyktingbyrån och meddelade: Vi kan ta emot flyktingar, vi har gjort i ordning för att ta emot en hel del. Sådan var andan bland det dalsländska folket inför ett blödande brodersfolk, och därför gick det så bra att leda denna hjälpaktion. Och hjälp behövde dessa människor.
Kilometerlånga bilköer.
Jag ser framför mig denna bilkolonn, som anlände till Ed den första mörkläggningsnatten med dessa hundratals människor. Flykting-
kommittén, som tillsatts av myndigheterna, hade blivit lagom färdig för att ta emot den väldiga strömmen. Det blev ett oerhört arbete, och det gällde att först ordna med provisorisk bespisning, ty många av flyktingarna hade inte fått någon mat på länge. Vi tog utan vidare en av lokalerna i samhället i anspråk. Så måste vi väcka folket i samhället, det var ju mitt i natten.
Vi måste komma i kontakt med bagare och kaféer så att vi fick bröd och kaffe. Vi vädjade till folket på gatorna att hjälpa till. Provisoriska liggplatser ordnades i lokalen, och en del gamla fick vi in i något hem. Det fanns sådana som inte sovit på fem nätter. De hade sökt skydd under granar i skogen. Jag tänker på dessa arma människor som kom från trakten av Fredrikstad. De hade gått den långa vägen genom skogen, en sträcka på 10 mil bärande ett litet barn hela vägen. Deras fötter var såriga av den långa vandringen. Då kunde man inte hålla tillbaka tårarna. Men vi var glada på flyktingbyrån att kunna hjälpa dem.
[…] Tåget från Oslo
Det var de 11 april förra året, som de första flyktingarna kom. Jag var nere vid järnvägsstationen för att möta en predikant, då tåget från Oslo ångade in. Det var många norskar med på tåget, bland annat en ung dam med en liten gosse. På fråga var landsfiskalen bodde, följde jag med och visade vägen. Inne på kontoret blev den frågan brännande: Vart ska ni ta vägen? Jag lovade landsfiskalen, att de skulle få följa med mig hem, och därmed kan man säga, att den norska flyktinghjälpen var startad.
Jag gick sedan ner till landsfiskalen och föreslog honom, att vi skulle starta en flyktingkommitté, vilket förslag han gick med på. Han bad mig ställa mig i spetsen för denna kommitté, vilket jag gjorde.
Vi upprättade en byrå i Lutherska missionshuset, från vilken vi hade kontakt med gränsbefolkningen och för övrigt hela Dalsland. För min personliga del blev det att vara på byrån både dag och natt en tid framåt, ty både natt och dag kom dessa människor. Vi knöt förbindelse med Röda korskretsen, som under hela tiden vi hade norskarna ordnade med bespisningen. Vi bespisade nämligen ett hundratal människor varje dag på flyktingbyrån. Sedan var det en hel del, som spisade i de olika hemmen.
Allmänheten var på allt sätt villigt att hjälpa till i arbetet. Den ekonomiska frågan ordnades på ett tillfredställande sätt. Trafikchefen för Dalslands järnväg lovade, att järnvägen skulle bistå med 1000 kronor. En dag fick vi besök av länets hövding, som uttryckte sin glädje över arbetet och lovade oss sitt stöd. Han ordnade ju sedan så, att staten kom att stå för det ekonomiska. Han lovade redan vid besöket 2000 kronor. Trots det myckna arbetet, var det en fröjd att få hjälpa dessa människor. De var så tacksamma för all den hjälp de kunde få.
Varje morgon och afton höll norskarna själva andaktsstunder, vilka för det mesta var fyllda av en väldig gripenhet och heligt allvar. En nitisk predikant från inremissionen i Norge verkade bland sitt folk.
Detta arbete blev något nytt i Dals-Eds Missionsförsamlings historia. […] Jag är själv personligen tacksam för det tillfälle, som gavs att få tjäna broderfolket. Och det var en stor förmån att sedan få följa dem till Västergötland, dit de blev förflyttade från Ed.
Thor Carlsson-Bernving.
Som en kommentar till Carlssons aktiva del i flyktingarbetet i Dals-Ed kan sägas, att han förutom sin pastorsuppgift i missionskyrkan också var s.k. Luftskyddsfogde. Det innebar att han var utsedd av luftskyddschefen eller länsstyrelsen att medverka till; planläggning av luftskyddet som omfattas av alarmering, mörkläggning, utrymning, anordnande av skydd, brandtjänst med röjnings- och räddningstjänst, samt sjukvårdstjänst. Han var alltså redan delaktig i flera andra uppgifter i kommunen och i dåtidens civilförsvar.
Carlsson-Bernving fick ta emot ett personligt tack från Svenska Norgehjälpen som är daterat Stockholm i augusti 1945:
”För eder värdefulla medverkan i vår verksamhet under de gångna ofärdsåren och för förtroendefullt samarbete bringar eder Svenska Norgehjälpen sitt varma tack”. Undertecknat Arbetsurskottet Ruben Wagnsson och Nils Groude.
I tidningen Dalslänningen, den 16, 19 och 26 april kan vi ta del av hur flyktingkommittéer startats bl.a. i Bengtsfors, Fengersfors, Åmål och i Värmland, bl.a. i Töcksfors, Östervallskog och Årjäng. Vidare berättas där om fortsatta transporter av flyktingarna till andra platser i Sverige.
Fler exempel på olika flyktingöden och flyktingmottagningar i Sverige
Einar Rimmerfors ger oss fler exempel på dramatiska flyktingsituationer. Han nämner om att han av landshövdingen i Falun blivit ombedd att fara till Idre, Särna och Sälen, där en av de livligast frekventerade flyktingvägarna gick, för att hjälpa dessa civilflyktingar till drägliga livsvillkor.
Han berättar i sin bok om en bemärkt norsk familj som just dagen innan hade lämnat förläggningen. Det var kronprinsessan Märta och hennes barn. Tyska bombplan hade börjat stryka över takåsarna på högfjällshotellet, vägledda av sina norska quislingvänner, ”och var ute efter kungligt villebråd”. Man hade ordnat med en hastig bilfärd till Stockholm och vidare till greve Carl Bernadottes gård.190
Rimmerfors nämner om det som kallades Norge-hemmet, som han ofta besökte. I Korsnäs utanför Falun fanns en tillflyktsplats för norska flyktingar i Dalarna. Fru Emelie Axelsson och hennes blinde man Valfrid skapade det hemmet, där enligt uppgift det var ”omkring 5000 norska flyktingar, som gick ut och in i Norge-hemmet under kriget”, ett citat av Cappelen Dahl, dåvarande tillitsmannen vid det norska flyktingkontoret i Sverige. Makarna Axelsson blev inbjudna till slottet i Oslo, för att ur kongens hand ta emot Haakon VII:s frihetskors.191
Det var många som utförde betydelsefull hjälp med att föra ut eller ta emot flyktingar från Norge. I boken ”Nössemark – Dalsländsk gränsbygd i ord och bild” skildras när Hilda och Viktor Johansson från Trollbäck, alldeles vid gränsen till Norge, fick ta emot Haakon VII:s frihetsmedalj för sina uppoffrande och modiga insatser under kriget.192
Vi citerar från Rimmerfors bok193
[…] Ett egendomligt sammanträffande, just här i Korsnäs, har jag noterat. Vi hade ett sammanträde på Himmelbackens pensionat i Korsnäs. Det gällde att dra upp riktlinjerna för fortsatt stöd till de norska flyktingarna i Sverige och om möjligt till hemmafronten i Norge. En ung, norsktalande flykting satt med vid bordet. Jag hade inte lagt märke till hans namn, men fäste mig så mycket mer vid hans mogna omdöme och hans effektiva planläggning av det kommande arbetet, fram till det väntade sammanbrottet (på kriget). Jag frågade någon efter hans namn och fick svaret: Han är egentligen inte norrman. Han heter Willy Brandt och är ursprungligen tysk. Han flydde undan Hitler och nazismen och har bott sju år i Norge. När tyskarna ockuperade Norge brände marken på nytt under hans fötter och han flydde till Sverige. Han hade sökt och fått norskt medborgarskap 1940, men det hjälpte honom inte längre. Nu har vi honom här.
[…] Willy Brandt blev nu en av de mest aktiva och utnämndes till chef för den norsk-svenska pressbyrån i Stockholm och stannade i Sverige till 1945. Som vi alla känner till blev han sedan överborgmästare i Berlin, sedan tysk förbundskansler och mottog som bekant Nobels fredspris. Rimmerfors skriver: ”I sin (Willy Brandts) bok, Min väg till Berlin, har han själv tagit upp en del funderingar kring den kristna tron. Han skildrar i början sin ungdoms sekulariserade miljö och dess i stort sett avböjande inställning till kristendomen..
[…] Politikern förkunnar inte den yttersta sanningen. Över människornas tro kan varken parti eller stat bestämma. Socialismen är inte något religionssurrogat. Under årens lopp har jag lärt mig att ta trosfrågorna allvarligare än i min ungdom. Jag har också lärt mig vad kristen etik kan 181 betyda för det praktisk-politiska handlandet”194
Uttalandet är ett intressant inlägg i denna undersökning om väckelserörelsens betydelse i unionskris och under ockupation.
Olika motivering för flykten från Norge
Anledningarna för norrmännen att fly till Sverige var olika. Flera återvände också ganska snart, eftersom situationen vid gränserna hade stabiliserats till en början och flera av gränsvakterna på båda sidor hjälpte många att ta sig över gränsen tillbaka in i deras hemland.
Det har tragiskt nog också funnits en del gränsvakter eller gränspoliser, som inte släppte in flyktingar till Sverige, utan omedelbart skickade tillbaka dem.
Fyra unga män
Det berättas från Kåkerøy, Fredrikstad, som vi tidigare hade en ögonblickskildring från, när staden utsattes för sitt första bombanfall, om en pojke och några av hans kamrater som snart skulle fylla 19 år. Det innebar då för dem att de måste göra tjänst i en av nazisterna upprättad uniformerad arbetskår, som skulle sättas in på olika arbetsområden, framför allt i norra Norge. Även om de då inte hade vapen, utan spadar, befarade man att det var en kamouflerad form av rekrytering av unga män för senare utbildning i vapenhantering, och vad det kunde leda till var man mycket osäker på.
En dag bara flydde dessa fyra ynglingar snabbt till Sverige. En mycket dramatisk flykt, där de blev beskjutna från en tysk marinbåt, precis när de från sin roddbåt steg i land på den svenska sidan. De hann dock sätta sig i säkerhet.195
Pojkarna klarade sig och fick arbete i Sverige, bl.a. i den poliskår som norska motståndsrörelsen byggde upp i Sverige. Men det gick värre för två av pojkarnas fäder. De arresterades och torterades, för att tvingas tala om vart deras söner tagit vägen. Det var en svår tid för dem alla. Efter fem månader släpptes de från Grini. Ynglingarna återvände efter kriget och en av dem arbetade sedan som polis i Oslo i hela sitt yrkesverksamma liv.
Ransoneringskort
En annan yngling, som var i sextonårsåldern, berättade att eftersom det var så fattigt och sådan brist på livsmedel och att hans mor tvingades avstå från att äta, för barnens skull, flydde han till Sverige för att hans mor skulle kunna utnyttja hans ransoneringskort. Han berättade att han blev väl omhändertagen i Sverige och att han så småningom kunde börja studera vid en skola någonstans i landet.