Rävmarken mellan Ed och Nössemark 

I Rävmarken, en gränsbygd ett par mil från samhället Dals-Ed norrut mot Nössemark, fanns några väl utvalda, som hade inofficiellt uppdrag och förtroende från högsta ort att direkt bistå den norska hemmafronten och speciellt dess underrättelseverksamhet, berättar polisinspektör Magnusson i Ed. 

Om detta står det i boken KRIGSMANS ERINRAN. Beredskapen 1939– 1945.¹⁹⁶ Det var trafikbilägare Oskar Widén i Ed, skogsarbetare Karl Johansson på Vik, elektrikern Algot Gustavsson och hans bror Harald, busschaufför i Rävmarken. 

En mycket betydelsefull roll i det här tysta spelet hade också lantbrukaren och gränspolisen Arnold Molinder i Rävmarken, en av de trygga och lyhörda skogslotsarna, som också var aktiv i kurirtrafiken. 

Här avslöjas alltså att svenska försvaret bedrev direkt militärspionage mot tyskarna längs med och långt innanför Norges gräns, i tätt samarbete med den norska motståndsorganisationens underrättelsetjänst. 

För den som är intresserad av att läsa om hur denna spionorganisation var uppbyggd och organiserad hänvisas till flera ingående och intressanta böcker och skrifter. Där finns nyligen publicerade dagboksanteckningar och personliga skildringar, som ingående avslöjar dramatiska händelser. Det är förvånande att allt har kunnat hållas så hemligt genom åren, men flera bekräftar att de löften om absolut tystnad, som avgetts av dem som var involverade, har hållits på ett anmärkningsvärt bra sätt.¹⁹⁷ 

Rävmarkens missionshus

Logi i lokalen och vapenförråd på vinden.

Vad som är särskilt intressant i denna undersökning om hur väckelserörelsens folk på olika sätt var aktiva under ockupationsåren är gränspolisen Arnold Molinder från Rävmarken, som utmärker sig på ett speciellt sätt.¹⁹⁸ 

Han var ledare för en kristen församling i sin hembygd och lät där bygga ett missionshus. I det missionshuset eller kapellet fick vilka som ville komma och ha samlingar. De stod helt fria. Från början fanns anknytning till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, men man sökte senare också kontakt med baptistsamfundet ÖM.

Molinder hade sitt hem på Rökullehögen i Rävmarken. Det ligger alldeles i början av en av landets bevarade nationalparker Tresticklan. Huset ligger enbart några kilometer från den norska gränsen och i det hemmet fick många flyktingar och kurirer en första paus, när de nått över på den svenska sidan. 

Utanför Arnold Molinders hem var det som engelska flygplan släppte ned vapen, och som han i egenskap av lokalombud för Svenska Försvarsstabens underrättelsetjänst C-byrån tog emot, samlade in och förvarade. Det gjorde han tillsammans med en grupp Milorgsoldater, som där gick under namnet ”skogshuggare”.

Den känsliga frågan om var dessa vapen skulle förvaras löstes på det sättet att man hyrde ut missionshuset, dels till förläggning i själva kyrksalen av Milorgsoldaterna, dels på vinden för vapenförvaring. Det var väl knappast detta som Molinder hade tänkt sig att missionshuset skulle användas till när det byggdes. 

Arnold Molinder patrullerade varje dag en sträcka på flera mil efter gränslinjen mot Norge. Han kände området mycket väl och kunde följa aktiviteterna på båda sidor. Det var många flyktingar som han kunde ta emot vid gränsen och vägleda vidare på bästa sätt. Han utgjorde också en uppmärksam iakttagare för de kurirer som skulle passera över gränsen med sina viktiga budskap till den norska Hemmafronten.¹⁹⁹ 

Allt var klappat och klart för den dag tyskarna skulle bli tvungna att kapitulera. När detta inträffade hade man på några timmar lastat upp 2,5 ton vapen, som snabbt kördes till Halden och som direkt kunde användes av Milorgsoldaterna för att säkra övertagandet av staden, när tyskarna lämnade Norge. Tyskarna hade blivit väldigt överraskade över det så snabbt upprättade försvaret. 

På frågan om varför det inte alltid fanns tyska soldater som patrullerade i skogarna efter gränslinjen blev svaret, att det inte var så lätt att hitta i dessa utsträckta områden och denna ovanliga terräng. Där kunde de inte köra sina fordon och om tyskarna hade kommit ensamma ”hade det nog inte blivit så roligt för dem”!  Tyvärr var det ändå åtskilliga norrmän som fick släppa livet till, i sin iver att få hjälpa sitt folk, eller att med hast fly över gränsen undan ett hot om arrestering och avrättning.²⁰⁰