Mor Marja och bönealtaret

Marja var hustru till Eljas och de hade sju barn. De ägde gården Nolby i Nössemark och har blivit kända genom sonen Viktor Myréns skildringar. Namnet Myrén antogs först av Viktors bror Frans, efter fädernegården Myrstacken i Nolby, och senare antog Viktor också det namnet.

Bönealtaret

Marja har blivit mest omtalad genom att hon hade ett bönealtare, nära hemmet uppe i skogen. Det var inte någon annan som visste var det fanns, men i boken kan vi läsa om att Eljas kände till att Marja ibland brukade ensam gå iväg för att få vara i stillhet och för att samtala med Gud i bön. Varje gång hon gick dit tog hon med sig en liten sten från gården där hemma, och så bildades efter hand ett altare av dessa stenar.

Viktor Myrén

När Viktor Myrén länge sökt efter sin fortsatta uppgift som författare, som bestått av böcker i diktform om natur, folkliv och gränsfolk i den dalsländska allmogen, fick han av en vän från sin hembygd vetskap om att man funnit sin mor Marjas bönealtare. Han kunde minnas från sin barndom, att hans mor ibland gick upp i skogen nära hemmet, och ibland tog med sig en sten från gården. Vid ett besök i hemmet letade han upp platsen och tog med sig en liten sten därifrån, som han sen lade på sitt skrivbord i Skarpnäck, där han då hade sitt hem.

Brevväxling

Viktor Myrén hade under en tid haft brevkontakt med Selma Lagerlöf om råd för sitt författarskap. Hon hade ofta påmint honom om, att den kärlek han kände till sin hembygd, och människorna där, skulle bli något som han kunde utveckla och skriva om. Dessa brev finns bevarade som original hos anhöriga, och i Gunnar Olssons arkiv som kopior Man kan också ta del av dessa brev i: ”Särtryck ur ”MÅRBACKA OCH ÖVRALID”.  Minnen av Selma Lagerlöf och Verner von Heidenstam, med titeln ”Selma Lagerlöf och ungdomen” av Viktor Myrén”. J.A.Lindblads förlag, Uppsala.

Bönealtarets restaurering

I samband med Nössemarks Missionsförsamlings 100-årshögtid (1981) restaurerades bönealtaret. Det var en gemensam satsning, tillsammans med Nössemarks Hembygdsförening, folk från olika Församlingar och enskilda, som med värme och glädje och samstämmighet röjde vägen upp till altaret. En särskild eloge till Hembygdsföreningens dåvarande ordförande Werner Ohlsson, han inte enbart var med i utförandet av restaureringen, utan såg också till att altarplatsen blev Fornminnesmärkt.

Mor Marjas bönealtare finns nu med i Dals-Eds kommuns turistbroschyrer och det är säkert många som besöker platsen, som är lätt att finna genom att följa tydliga vägskyltar.

Bönealtaret i nutid

För ett par somrar sen, berättar en granne, som bor i närheten av vägen upp till altaret, stannade ett tiotal tunga motorcyklar vid skylten. Ställde prydligt sina hojar på parkeringen och hade tydligen detta som mål för sin resa, att besöka platsen där mor Marja för så länge sen funnit styrka och mod i att följa i ”De goda fotspåren”.

Eljas möten och Marja kamp

Ingen kan ana vad mor Marjas bön betydde. I böckerna av Viktor kan vi läsa om hur mor Marja, när Eljas kommer hem från en tur till Norge, där han uppträtt som akrobat och för att sjunga ”Sämsmons visor” på ett dryckesgille, på hemvägen råkat hamna på ett stugmöte hos haugianerna. Han tänkte gå in för att störa samlingen, men fick i stället se en syn, som ändrade hans liv totalt. Mor Marja frågar honom – Hur är det med dej Eljas? Jag kan inte se, om du är riktigt nykter?  Eljas svarar

– Jag har druckit, men jag har druckit för sista gången…

Läs, under Eljas i Nolbyn, om hur Eljas liv förvandlades. Där man också kan ana Marjas lugna och trygga omsorg.

Eller vid ett annat tillfälle när Eljas druckit, då han på kommunens uppdrag skulle samla in skattepengar, och i ett slagsmål blivit bestulen. Det ledde till att han måste ta de pengar som Marja o Eljas lagt i ett skrin på bröllopsdagen. Detta uppdagades när Marja ville se efter i skrinet där pengarna förvarades.

Eljas berättar för Marja om händelsen. Marja frågar – men varför har du inte sagt det förr?

– Nej, det var nog att den ene led, säger Eljas.

Den kvällen tog Marja med sig en sten och vandrade upp till sitt altare. Hon var borta länge. Brottningskampen hon hade vid platsen för bön, var en inre kamp. Där kämpade hon inför Gud med sina frågor och sin ångest. Vi kan läsa om hur hon efter en tid övervann också denna besvikelse.

Vi kan också läsa om vad detta kom att betyda för Eljas, i hans uppgörelse med den man som senare erkände, att det var han som stulit pengarna i slagsmålet vid krogen.